Skapandet av identitet

Människan är en social varelse. Hon kräver samhörighet och något att vara stolt över, bortom sina egna personliga egenskaper. Dock gör den moderna individualismen att detta ofta förbises, då det ses som suspekt och lite smutsigt att ha stolthet för den egna gruppen. Individualismen ser människan som ett resultat av sin inneboende fria vilja, snarare än någon som får sin mening från relationen till sin omgivning. ”Hipstern” skulle i sin ovilja att kategoriseras kunna ses som kulminationen av den här utvecklingen. Resultatet av detta synsätt är att vi ofta är blinda för en hel del social dynamik, vilket är anledningen till att jag vill ta upp några användbara begrepp.

Vi kan börja med en separation mellan in- och utgrupper, och inte enligt vilka gruppindelningar som helst. Bloggen nydwracu har skapat begreppet thede för en ingrupp som är viktig för din identitet. Det som faller utanför denna grupp, dvs utgruppen, benämns elthede. Begreppet är såpass praktiskt att jag tänker försvenska dess böjningar, i ett försök att etablera det.

Theder finns i olika storlekar och varianter, och oftast har en person flera olika theder som denne hör till. Det kan vara saker som familj, hemstad eller etnicitet, men även saker som subkulturer och politiska ståndpunkter påverkas av det här. Ofta finns en hierarki av grupper inom gruppen, exempelvis att någon i första hand ser sig som skåning, i andra hand som svensk, i tredje hand som nordeuropé. Utöver detta hämtar folk även identitet från kombinationer av theder, exempelvis en skånsk hiphopare.

Vad som skiljer thede från en vilken grupp som helst är det emotionella; att om någon går till angrepp mot din thede kommer du att ta det personligt. På så sätt skapas både livsmening och solidaritet inom grupper, men samtidigt måste en thede alltid definieras i motsatsförhållande till en elthede. Folk vill inte bara vara medlemmar av en grupp, vi vill vara medlemmar av en exklusiv grupp.

Oss och Dem

En grupps thediskhet – styrkan i dess känslomässiga sammanhållning – förstärks av hyllande av den egna gruppen, smutskastning mot det elthediska, samt genom skapande t av ett gemensamt språk. nydwracu kallar det ”throwing exosemantic gangsigns”, men vanligtvis används begreppet ”shibbolets”, efter följande bibelverser:

4 Och Jefta församlade alla Gileads män och gav sig i strid med Efraim. Och Gileads män slogo efraimiterna; dessa hade nämligen sagt: »Flyktingar ifrån Efraim ären I; Gilead är ett mellanting, varken Efraim eller Manasse.»
5 Och gileaditerna besatte vadställena över Jordan för efraimiterna. Då nu någon av de efraimitiska flyktingarna sade: »Låt mig komma över», frågade Gileads män honom: »Är du en efraimit?» Om han då svarade nej,
6 så sade de till honom: »Säg 'schibbolet'.» Sade han då »sibbolet», därför att han icke nog lade sig vinn om att uttala ordet rätt, så grepo de honom och höggo ned honom där vid vadställena över Jordan. På detta sätt föllo vid det tillfället fyrtiotvå tusen efraimiter.

-Domarboken 12

Med ”exosemantisk” menas den information ett ord kan ge om grupptillhörigheten hos personen som använder det. Exempelvis uppstår inom många branscher så kallat ”fikonspråk”, vilket så gott som alltid är obegripligt för utomstående. Det här kryptiska språket är oftast nödvändigt för att beskriva specifika saker och förhållanden inom en bransch, men språket kan även fungera som ett bevis på att den som använder det har erfarenhet av branchen; att det är ”en av oss”. I motsatsförhållande till det torraste fikonspråket står de mest emotionellt rörande shibboleterna. Dessa är oftast de begrepp som har luddigast definition, då hängivenhet till nonsens kan visa på en större lojalitet än vad hängivenhet till konkreta fakta kan göra. Man skulle kunna se det som en del av vår religiösa instinkt, att vår identitet kräver något som är större än oss själva.

Utöver detta finns det även ord som tjänar som elthediska markörer; som det ”sibbolet” som fick eframiterna slaktade vid Jordanflodens stränder. Den undermedvetna logiken är att eftersom ordet används av dem, kan det inte användas av oss.

Ord och koncept som fungerar som sammanhållande för ett helt samhälle kallas ideografer. Dessa brukar härstamma från någon väldigt inflytelserik thede, och finns i både inkluderande och exkluderande varianter. Exempel kan vara frihet, solidaritet och demokrati - eller slaveri, egosim och fascism. (Eller varför inte ”alla är lika mycket värda”) Som ni kanske märker blir regeln om att luddiga begrepp skapar lojalitet extra tydlig här, kanske därför att ett samhälle innehåller en väldans massa individer, vilket gör behovet av uppfattad sammanhållning större.

Under vår förhistoria var förmodligen en uteslutning från den egna stammen förödande för enskilda individer, särskilt i våra kargare klimat. Under medeltiden var landsförvisning ett vanligt straff. I dagsläget kan förstås folk bli utvisade, men endast om man har något annat ”hemland”. Däremot slår själva hotet om uteslutning från samhället fortfarande mot samma instinkter. Etablerandet och upprätthållandet av shibboleter spelar därför fortfarande en stor roll för både privata och offentliga samtal.

Problemet i vår tidsålder av ständiga opinionsmätningar och välslipade PR-metoder, är att positionering ofta kommer långt före diskussioner om konkreta sakförhållanden. Rädslan för att brännmärkas genomgår hela samhället. För ett tag sedan var jag i kontakt med någon som fått en kreditupplysning körd av Reserachgruppen. Människan trodde att dennes karriär var på väg att förstöras, tack vare två textrader, skrivna för ett år sedan.

Samtidigt slåss antirasister/feminister om vem som ska ha rätten att kalla sig antirasist/feminist. Själv tror jag inte det är en slump att grupper vars starkaste shibboleter är inkludering och jämlikhet, ägnar sig åt mest mobbning och statuslekar. Eftersom man förnekat hierarki saknas det tydliga spelregler för hur man klättrar i den hierarki som trotts det alltid kommer att finnas. Samtidigt lämnar oviljan att definieras av sitt arv ett tomt gapande hål som måste fyllas med ideologisk lojalitet.